Mysteriet med Bobby Jones klubbor

Vad hade egentligen Bobby Jones i bagen? Många känner till att Jones”döpte” sin driver till ”Jeannie Deans” och sin putter till ”Calamity Jane” men vilka andra klubbor han hade i bagen 1930 är något av ett mysterium.  I böcker och artiklar har det ”set” klubbor som finns i the Trophy Room på Augusta National Golf Club of America benämnts som Jones ”Grand Slam Set”. Klubborna har vid ett par tillfällen vägts och mätts. De har dokumenterats och analyserats av flera golfhistoriker men specifikationerna överensstämmer inte alls med de standards vi är vana vid. Själv är jag av en mängd orsaker tveksam till att det är ”rätt” klubbor och svaret kan finnas på botten av en sjö.

Jones köpte inte sina klubbor som ett färdigt set utan handplockade dem styckevis. 1927 hade han fått ihop ett set som han tyckte passade. För säkerhets skull lät han klubborna kopieras av både Tom Stewart och Victor East på Spalding. Easts vetenskapliga analyser visade att Jones på ren instinkt fått ihop ett perfekt matchat set - med ett undantag: Mashie-Niblicken. ” I flera år har jag känt att det var något fel på den där förbaskade klubban”, sa Jones.

Enbart för att kopiera Jones Driver tillverkad av Jack White gick Victor East igenom 5000 skaftämnen av högsta kvalitet. Genom att testa och mäta kom han fram till fyra skaft som var de mest troliga att återge originalets spelegenskaper. De arbetades ner till exakta mikrometermått, vägdes och testades. Två hade korrekt flex och torsion och blev till skaft i Jones nya driverkopior. Det var noggrannhet in i minsta detalj.

Långt senare, 1960, berättar Jones, att när han slutade tävla 1930 var mycket stolt över sina klubbor. Från ett urval på 200 som han köpt, provat och förkastat under en 15-årsperiod hade han i runda tal 18 klubbor på ”aktiva listan”. Järnen var handgjorda, de flesta från Tom Stewart of St. Andrews. En del hade han plockat upp som färdiga klubbor i USA medan andra specialtillverkats just för honom och då beställdes klubbhuvudena direkt från Stewart. Närhelst han var i St. Andrews besökte han Stewart för att se till att de färdigställdes i hans smak. På hemmaklubben East Lake fick sedan pron, efter att Jones valt skaft; hyvla, slipa, passa, montera, färga, lacka och greppa tills känslan blev helt korrekt. Det var en exakt och omfattande operation som tog flera dagar i anspråk.

Setet på Augusta består av två träklubbor, en Frank Ball spoon, en Victor East spoon, Calamity Jane I och nio järnklubbor - fem Tom Stewart, två Spalding, en George Nicoll Mashie-Niblick och en Hendry & Bishop Niblick. ”Setet” har alltså beskrivits som Jones ”Grand Slam Set” men det ser med mina ögon inte så ut . Flera av klubborna har nerslipade svaga stämplar och niblicken har en stor klump bly på baksidan. Augusta National Golf Club bildades 1931 men Jones skänkte Jones återstoden av sina klubbor till klubben först 1948. Innan dess fick R&A drivern, USGA Calamity jane II, ett museum fick brassien och han gav också bort klubbor till sina vänner. Frågan är om Jones efter arton år och ett världskrig ens hade kvar några av de klubbor han spelade med 1930?

Jones hade som tidigare nämnts ett perfekt matchat set redan 1927 men Augustas ”Grand Slam Set” är allt annat än perfekt matchat avseende såväl svingvikter, skaftlängder som klubbmakare. Svingvikt som mått uppfanns runt 1930 av Robert Adams och ett modernt herrset ligger runt D-1, ett damset runt C-5. Som referens har jag sedan 2004 mätt upp ett par tusen hickoryklubbor varav flera hundra Tom Stewart järnklubbor där medianvärdet även där är D-1. Klubborna i Augustas ”Grand Slam Set” däremot går från B-8 till D-2 men är i runda tal ½-1 tum kortare än medianvärdena på för mina klubbmätningar vilket också har betydelse. Det längsta järnet (en ovanlig 1 ½ Iron) har normal längd medan Mashie Niblicken märkligt nog är två tum kort. Med normala längder skulle klubborna i ”The Grand Slam Set” också ha normala svingvikter, men med två undantag: Spade Mashien och Niblicken är båda lättare än normalt. Jag vet inte om eller varför Jones skulle ha haft kortare och lättare klubbor än normalt. I så fall möjligen för att han inte var så lång och därför att han hade ett löst grepp. För mig ter det sig märkligt att Jones (som hade tillgång till en mängd nya klubbor) 1930 skulle ha spelat med modifierade järnklubbor från fyra olika clubmakers vars längd och vikt i så många fall avviker från standard. Är detta ett perfekt matchat set, i så fall på vilket sätt?

Min hypotes är istället att det handlar om klubbor Jones köpt, provat och förkastat när han hittat något som passat honom bättre.

Något jag heller inte sett en beskrivning på är filmklubborna från 1931, Bara ett halvår efter sin triumf i US Amateur på Merion GC spelade Jones in ett antal instruktionsfilmer. Där ser man att han har flera skinande blanka Tom Stewart klubbor. I avsnittet om Chipping berättar han om sin Mashie Iron – en klubba han slog ett vinnande slag med under The Open 1926. Just den klubban hänger förvisso på väggen i Royal Lytham & St.Annes’ klubbhus men han har alltså en likadan i bagen 1931 - en klubba som inte finns med i Augustas Grand Slam Set. Vid ett tillfälle i filmen håller han sin Mashie och Mashie Niblick tillsammans men det ser inte ut att skilja så mycket som två tum i längd mellan dem som det gör i Augustas ”Grand Slam Set”. Han kan förvisso ha bytt ut sina klubbor inför filminspelningarna.

 I början på 30-talet började sedan Jones arbeta åt Spalding som clubdesigner och även om stålskaftet redan slagit igenom tillverkade man också ett fantastiskt set hickoryklubbor. Svingvikt som mått var nu vedertaget och Jones 1933 Spalding Kro-Flite’s med flange soles för lägre tyngdpunkt var matchat parvis i längd och lie, (1-2, 3-4, 5-6, 7-8, för att minska antalet stanspositioner) samt svingvikt. Det set jag mätt upp har normala längder och svingvikter från lika ”normala” C-9 till D-1 förutom 9:an med svingvikt D-6 vilket också är normalt för niblicks. Spalding och Bobby Jones hade samma mål som klubbtillverkare har i dag - att skapa förlåtande klubbor som i huvudsak hjälper medelgolfaren. Kro-Flite serien var en föregångare för sin tid med specifikationer som liknar såväl moderna klubbor som de hickoryklubbor jag mätt.

Så, vad hände egentligen med Jones klubbor mellan 1930 och 1948? En dyster historia berättar om när Jones caddie Woodrow Bryant före sin militärtjänstgöring under andra världskriget stoppade undan Jones bag full med klubbor på vinden till East Lakes båthus. När han sedan kom tillbaka upptäckte han att såväl båthuset som den skatt han förgäves försökt bevara tragiskt var borta. Är alltså Jones spelset från 1930 borta med vinden eller ligger klubborna på botten av East Lake?

Jag tror att det set Jones skänkte till Augusta 1948 är ett hopplock av de klubbor han hade kvar. Om den teorin stämmer är det alltså inte de riktiga Grand Slam-klubborna som finns i glasskåpet. Oavsett hur det ligger till med den saken så arbetade Jones oförtröttligt under hela sin karriär med att hitta och vårda de bästa klubborna och han var mycket stolt över dem.  Även på det sättet är han en förebild för dagens hickoryspelare.

Åkersberga, 2012-01-23

Owe Werner