Historien om hickorygolf

"Hickorygolf" är den samlade benämningen i modern tid för spel med träskaftade klubbor från 1930-talet och tidigare samt nytillverkade replikor. Den urspungliga "hickorygolfen" har spelats sedan tidernas begynnelse eller åtminstone sedan 1400-talets början. Då var skaften av andra träslag som t.ex. ask och hassel. Runt 1820 började man använda hickory från Amerika. Den tillhör familjen valnötsväxter och har visat sig vara ett alldeles fantastiskt material för skaft till golfklubbor. Klubbor från den tiden fram till sent 1800-tal är sällsynta, värdefulla och sköra och inte lämpade för spel i modern tid. Hickorygolf i vår tid spelas huvudsakligen med klubbor från runt 1900-1935 . I USA förekommer även spel med klubbor från tiden från 1880 fram till 1900, alltså före Haskellbollens inträde och även bollarna brukar således vara repliker av Guttaperchabollen. Därborta spelar man även med nytillverkade hickoryklubbor tillverkade av ett fåtal företag som St. Andrews Golf Co, Tad Moore och Louisville Golf. I Sverige där hickorygolfen tagit rejäl fart med några tusen mer eller mindre regelbundna utövare spelar vi i huvudsak med klubbor från 1920-talet.

Golflinks är marknadsledare på antik golfutrustning och tillhandahåller professionellt renoverade hickoryklubbor och annan utrustning såsom bagar och bollar med mera. Vi har varit verksamma inom detta område sedan 2004 och finns i Stockholm (Åkersberga) genom Owe Werner och i Skåne (Lund) genom Klas Ohlsson. 

Persimmon & Blades

är ett samlingsnamn för sena 1900-talets golfklubbor, persimmon är ett träslag som användes till klubbhuvuden på woods medans blades är bladjärn. Persimmon användes just på grund av det faktum att det är mycket hårdare än lönn och ek samt tyngre vilket gjorde att materialet var idealt för en golfklubba.

De flesta Persimmon woods har stålskaft, men i vissa fall kunde de även komma med grafitskaft. Till skillnad från Hickorygolfen så är Persimmon and Blades en mycket mer relaterbar Era för moderna golfare just för att många av oss som började spela på 1950-80 talet med just Persimmons och bladjärn.

Golflinks håller i tävlingar där vi både tillåter Hickoryklubbor och Persimmons samt bladjärn till och med 90-talet.

Det tillåter alla sorters golfare glädjen att få uppleva nostalgi, autenticitet och historia på samma gång. Många har sedan tidigare säkert något Persimmon and Blades set liggandes på vinden. Vi på Svenska Golfarrangemang kan erbjuda hela eller halva set till försäljning och uthyrning.

Nedan är exempel på några av våra set.

Walter Hagen Ultra Irons, Ca 1968. MacGregor driver / Ben Hogan 5-wood

Golfens ursprung

Golfens historia är ett mysterium. Var och när golf spelet började får vi kanske aldrig veta. Och det är givetvis en del av charmen med att spela golf.

Före mitten av 1400-talet finns det inga nedtecknade skrifter som nämner golf som företeelse. Man vet att det spelades golf i Skottland år 1457 eftersom den dåvarande kungen, Kung James II förbjöd golf och fotboll i en lagtext. De som trots förbudet tog sig friheten att spela dessa spel kom att straffas och kanske till och med fängslas. Anledningen vara att kungen ansåg att spelen tog för mycket tid i anspråk, tid som istället kunde ägnas åt att träna bågskytte. Detta var mycket viktigt eftersom engelsmännen hotade i söder och kungen ville kunna försvara sitt Skottland.

Att ett spel förbjuds måste betyda att det är mycket populärt och man kan då gissa att det har spelats långt innan 1457, men inga bevis för att det skulle vara så finns. Däremot finns det många olika spel som bevisligen spelats innan detta datum och som kan vara föregångare till golfen som vi känner den idag. Många forskare och historiker har undersökt dessa och försökt hitta bevis på att något av just de spelen skulle vara golfens ursprung. Den avgörande skillnaden mellan alla dessa tidigare spel och golfen är att golf startas på en given utslagsplats och spelas över en del hinder och ner i ett hål. Inget av de andra spelen nämner något om ett hål i marken.

Sanningen om golfens historia är att när och hur spelet startade är ett mysterium och så kommer det förmodligen att förbli.

Golfklubbornas historia

Träklubbor och de tidigaste järnklubborna 

De äldsta bevarade golfklubborna tillhör Royal Troon I Skottland. Dessa hittades från början 1889 under en renovering i ett hus i Hull i England. Klubborna låg i en garderob bakom en falsk vägg tillsammans med en tidning daterad 1741. Dock är det inte helt säkert om tidningsdatumet kan tjäna som en sann ledtråd. Eftersom klubbmakarens stämpel blivit så sliten med tiden går den inte längre att tyda.

Man tror att de sex träklubborna är gjorda i början av 1700-talet och de två järnklubborna man hittade är gjorda ännu tidigare. Alla åtta klubborna har tjocka träskaft av ask. Det är endast två av klubborna som har sina grepp bevarade. Dessa är gjorda av tjockt lindat ullgarn. Klubbhuvudena är omsorgsfullt gjorda med långa utsträckta huvud. Alla har en blyvikt i bakre delen av klubban och dessutom ett djurben vid framkanten som skyddat mot markträffar. Järnklubborna är mycket tunga och i jämförelse med dagens järn underligt formade.

Vid denna tidpunkt bestod ett set golfklubbor av mellan åtta och tolv klubbor. De klubbor som var nödvändiga att ha var några spelklubbor, en gräsdriver, en baffing spoon, en träniblick och en träputter. De flesta golfare hade med sig åtminstone en järnklubba att använda om man hamnade i något dåligt läge. Denna klubba användes dock mycket sällan eftersom fjäderbollen var mycket ömtålig och minsta lilla snedträff med en järnklubba kunde kosta en ny, dyr, boll.

Träklubborna var på denna tiden sk. ” långnästa träklubbor”.

Dessa användes från mitten av 1400-talet fram till slutet av 1880-talet. Det låga, avlånga klubbhuvudet passade utmärkt till att svepa iväg fjäderbollarna. Huvudena tillverkades för det mesta av olika fruktträslag, t ex äpple, päron, plommon och körsbär, men även bok. Träffytan hade en något konkav form och på bakdelen på klubban placerades, i en urgröpning, en vikt av bly för att klubban skulle bli tyngre och mer kontrollerbar.

För att skydda mot skarpa stenar på marken satte man en liten bit ben från något djur längst fram på underdelen av klubban. Redan på denna tid så experimenterade man med skaften och gjorde dessa av olika träslag som hade olika egenskaper tillsammans med klubbhuvudet. Vanliga träslag man använde var ask, hassel, redheart, greenheart, purpleheart, lancewood och bloomahoo. Hickory introducerades först under tidigt 1800-tal när det visade sig vara det bästa träslaget att använda tack vare den fina kvalitén och att det fanns ett stort överflöd av detta material. Skaftet formades för hand och sattes ihop med klubbhuvudet med en enkel fog och limmades sedan med hjälp av starkt lim. Till slut lindade man infästningen med vaxat segelgarn eller tvinnad tråd. Denna metod kom att kallas för ”scare-headed”, där ordet ”scare” kommer från ”scarf” som betyder foga ihop. Fogningen gjordes så fin som möjligt så att skaftet skulle se ut som en förlängning av huvudet. Skaften var längre än dagens och varierade mellan 40 och 45 tum. Greppen byggdes underifrån genom att först lägga på ett lager fin ull mellan 10 till 14 tum ner på skaftet. Ullen hölls på plats med hjälp av ett tunt lager kåda på skaftet. Därefter lindade man försiktigt på någon form av mjukt läder. Lädret fästet både upptill och nertill med tvinnad tråd. I jämförelse med dagens tjocklek på grepp så var dessa grepp betydligt tjockare och dessutom mjukare.

Järnklubborna blir populära

Som du tidigare läst så användes järnklubbor från början endast för att förflytta bollen från mycket svåra lägen. Eftersom en dålig träff med en järnklubba förstörde fjäderbollarna så blev järnklubbor inte populära förrän efter 1848, då guttaperchabollen kom. De tidigaste järnklubborna var inte, som dagens, tillverkade av maskiner. De var resultatet av ett långt och noggrant jobb av en skicklig smed. Det startade med att ett stycke järn hettades upp. Därefter kunde man med en hammare forma det klubbhuvud som önskades. På vissa klubbor hamrades klubbhuvudet och hoseln för sig och svetsades samman.

De tidiga järnklubborna gjordes inte i så många utföranden. En ”Cleek” var den längsta järnklubban. Den hade ett långt skaft och inte särskilt mycket loft. Cleeken använde man till långa järnslag och utslag från tee. Klubban som kallades för ”Lofter” hade ofta en konkav träffyta och kan jämföras med dagens järnfemma vad gäller loft. Klubban användes till att spela in mot green. ”Sandklubban” var en mycket loftad klubba med ett stort och tungt klubbhuvud. Den användes endast för att slå bollen från bunkrar. Man hade också en klubba som kallades för ”Track Iron”. Den är likvärdig med de tidigaste järnklubborna man använde då man slog från svåra lägen.

När vi kommer fram till 1890-talet hade man utvecklat en teknik som gjorde att man kunde fabrikstillverka klubborna i större skala. Klubban värmdes nu upp och sattes in en form som stod under tryck av en mekanisk hammare. Det var endast finishen på klubban som behövdes hamras för hand nu. De större tillverkarna hade många anställda som endast hettade upp klubborna och satte dem i formar. För samlare av gamla klubbor är det viktigt att kontrollera vad det står på klubborna. På de klubbor som gjordes delvis med maskiner så står det oftast ”Hand Forged”, trots att de gjordes av maskiner. På de tidigare klubborna står det inte detta. De kunde ju endast vara handgjorda eftersom det inte fanns några maskiner på den tiden.

Träklubbornas förändring

När guttaperchabollen kom så blev man tvungen att ändra klubborna också. Eftersom bollen var mycket hårdare än den tidigare fjäderbollen så slog man ofta sönder sina långnästa träklubbor. Dessutom var den nya, tyngre, bollen svårare att styra med de tillgängliga klubborna. Från ca 1880 blev därför huvudena på träklubborna kortare, bredare och djupare, en klubbtyp som kom att kallas ”Bulger”. Bulger var en driver med en konvex träffyta som gjorde så att risken för en slice eller hook blev mindre. Spoonen försvann ur bagen och ersattes istället med en baffy eller en brassie. Dessa klubbor var försedda med en bottenplatta av mässing, därav namnet. Träklubborna kom att göras mer av maskiner precis som järnen vid denna tidpunkt. Man kom också att börja med en annan infästning, en sk ”socket joint”, som man använder än idag. Hålet för skaftet borrades in i klubbhuvudet och skaftet fästes sen med starkt lim. Man satte dock fortfarande en förstärkning i form av en lindning runt infästningen. Vid sekelskiftet experimenterades det otroligt mycket med klubbdesign och olika material.

Man provade olika inläggningar för att skydda träffytan. Dessa kunde vara av t ex glas, gummi, skiffer eller elfenben. Klubbor med en spiralfjäder under träffytan i syfte att öka bollens hastighet testades. Blyvikter lades in i klubbans tå och häl i förhoppning om att bollen skulle gå rakare. Fram till 1900 var järnklubbornas träffytor helt släta vilket nästan omöjliggjorde chansen att få bakskruv på bollen. Dåtidens caddies hade handdukar med sig för att kunna torka av klubbhuvudet så att det var helt rent från gräs och jord. Runt 1890 började klubbhuvuden med handgjorda, runda hål i att dyka upp. Syftet var att få mer bakskruv i bollen.

Modernare klubbor

Nytt material och ny teknik är det som fått klubbornas utveckling att gå framåt. Det kanske viktigaste steget mot de moderna klubborna var när man började experimentera med stålskaft i klubborna. Redan på 1890-talet gjordes försök av smeden Thomas Horsburgh och Willie Dunn. Horsburgh tog patent på idén 1894 men slutade sen dels eftersom han inte trodde de skulle bli godkända, dels för att tekniken att tillverka skaften inte fanns vid tidpunkten. 1905 började man dock experimentera med stålskaft i England igen. De första klubborna med sömlösa stålskaft tillverkades i England 1912. I slutet av 1920-talet hade stålet erövrat marknaden i USA. USGA hade godkänt stålet som skaft redan 1925. Nämnas bör dock att man använde stålskaft ganska flitigt innan de blev godkända. Det kom dock att dröja ända till 1929 innan Royal & Ancient godkände stålskaftets användning.

Redan 1927 hade True Temper tagit patent på den standard för stålskaft som gäller för det mesta än idag, nämligen med sk steps. Tillverkarna fortsatte att överösa golfarna med argument varför stålskaften var bättre än hickory. Argument som de lade fram var t ex att det var billigare, att böjningen i skaften skulle vara mer konstant och att materialet var lättillgängligt. Golfarna var däremot inte övertygade och kunde bestämma om de ville ha stål- eller hickoryskaft i sina nybeställda klubbor. Det dröjde fram tills efter andra världskriget innan klubborna tillverkades enbart med stålskaft. När stålskaften började tillverkas i större utsträckning på 1930-talet så kom möjligheterna med att matcha ett set med klubbor för olika ändamål. Man tog bort namnen på klubborna och ersatte istället dessa med nummer. En orsak till att klubborna numrerades istället för att de fick namn var att dåtidens nybörjare hade svårt att veta vad de olika namnen betydde och vad man skulle ha de olika klubborna till. Många klubbor hade både nummer och namn i början.

Massor med klubbor för olika lägen och slag tillverkades och många spelare bar med sig mellan 20 och 30 klubbor när de spelade.

Den 1 januari 1938 införde USGA en regel om att man inte fick ha mer än 14 klubbor med sig under en rond. Året därpå införde R&A samma regel. Begränsningen av antalet klubbor kom till för att ”återinföra möjligheten till individuella slag och förbättra spelskickligheten”. Samtidigt som man började experimentera med stålskaft hade man också hittat ett träslag som var mycket tåligare än tidigare användna, nämligen Persimmon. När klockan skruvats fram till 1950 så använde sig alla tillverkare av stålskaft i sina klubbor. Olika metoder att förhindra rost hade provats, t ex att måla skaften, men att kroma dem blev den ledande standarden.

På 1960-talet började man dessutom experimentera med att försöka göra sweet-spot på klubban större för att resultatet på felträffade slag skulle bli bättre. Mest skillnad märkte man på klubbor från PING och Confidence. De flesta golfare accepterade snart ändringarna som kom att göra deras golf bättre. De nya klubborna kom till genom att råmaterialet smältes i en form och ut kom klubbor som nästintill var klara att sätta skaft i. Många av de duktigare spelarna föredrog fortfarande de smidda klubborna som hade en del jobb gjort för hand. De tyckte om den bättre känsla som denna klubba ger.

Utvecklingen har tagit stora steg framåt sedan 60-talet. Nya material har testats fram. Man har utvecklat skaft i andra material än stål, t ex grafit. Grafitskaftet gjorde sitt första framträdande på golfmarknaden i början på 70-talet. 1973 hade skaftet tagit marknaden med storm. Det kom dock inte att bli så långlivat eftersom skaften inte hade så bra hållbarhet eller egenskaper just då. Utvecklarna gav sig dock inte utan fortsatte forska och i mitten av 80-talet återkom grafitskaften i en bättre skepnad. Ett grafitskaft väger mycket mindre än ett stålskaft och en svagare spelare kan få upp en större hastighet på klubban än vad den kunnat med ett tyngre skaft. Träklubborna har gått från att vara just träklubbor till att bli ”metalwoods”. Genom att göra klubborna i metall istället kan man göra huvudena större och på det sättet göra det enklare att få bra slag. Utvecklingen av utrustningen är något som påverkat golfen mycket. Det finns numera många restriktioner på hur utrustningen får se ut och uppföra sig för att spelet inte skall bli för olikt golf som det är tänkt att spelas.

Bollens historia

Från allra första början spelade man golf med bollar gjorda av trä och sten. Romarna använde i sitt spel Paganica bollar gjorda av läder som fyllts med fjädrar. I början av 1600-talet började golfspelarna använda sådana bollar.

Fjäderbollen

Användandet av fjäderbollen fick golfen att ta ett stort steg framåt. Bollen var mycket mer kontrollerbar i jämförelse med de tidigare träbollarna. Det finns register bevarade som talar om att fjäderbollar importerades till Skottland från Holland så tidigt som under sent 1480-tal. I ett tullregister har man hittat bevis på att Richard Clays betalat sex groats för att exportera en tunna med golfbollar till Skottland.

1618 beviljade James VI av Skottland ett monopol för tillverkning av fjäderbollar åt James Melville och hans partner. Monopolet gällde i 21 år. Vad James Melville gjort för att få monopolet är okänt. Melville kom att hyra ut namnet till andra bolltillverkare med kravet att varenda tillverkad boll skulle bära hans namn. Att hyra ut namnet var en bra affär för Melville eftersom det tog väldigt mycket tid att tillverka en fjäderboll och en riktigt duktig bollmakare kunde göra högst 4 bollar per dag.

Det var inte bara det tidskrävande i att göra en fjäderboll som var problemet för tillverkarna utan det fanns även en ren hälsofara i tillverkningen. Lungorna fylldes av damm från fjädrarna och det ständiga trycket mot bröstet för att få in fjädrarna i bollen tog hårt på kroppen. Bollen tillverkades av 3 stycken flikar ko- eller hästhud. Dessa delar syddes ihop med en tunn tråd. Man lämnade en liten öppning så att skinnet kunde vändas ut och in och trådarna döljas. Bollen lades i en skålformad hållare och i öppningen pressade man sedan i blöta fjädrar med speciella verktyg. Antalet fjädrar sägs var lika många som krävdes för att fylla en hög hatt.

De sista fjädrarna pressades in med ett specialverktyg som bollmakaren tryckte mot bröstet.

När bollen var helt full syddes hålet igen och man lät sedan fjädrarna torka. Dessa utvidgades då samtidigt som skinnet krympte. Man fick efter ca. 2 dagar en hård boll. Bollen målades sedan med en vit färg som skyddade mot smuts. När färgen torkat och stämplats med tillverkarens namn var den klar att sälja. En boll kostade mellan 3 och 4 shilling, mer än en klubba på den tiden.

Nackdelarna med bollen visade sig när det var regnigt väder, blöt mark eller om spelaren träffade bollen dåligt. Dåligt väder fick bollen att bli blöt och då mjuknade skinnet upp och bollen blev ospelbar. Dåliga träffar kunde i värsta fall resultera i att bollarna sprack. Längden man kunde slå en fjäderboll varierade. Var det torrt på banan kunde bollen gå ca. 165 m, var det blött fick man iväg den ca. 135 m.

Guttaperchabollen

Den industriella revolutionen i Storbritannien skulle komma att påverka golfen som inte ändrats på flera hundra år. Gummi användes flitigt i början av 1800-talet t ex för att göra saker vattentäta. Man gjorde också olika typer av bollar av gummi. Det var därför endast en fråga om när, inte om, någon skulle försöka göra en boll anpassad till golf av gummi.

Bollen som kom att kallas för ”guttyn” tillverkades för första gången av en präst från St Andrews. 1848 hade Robert Adam Paterson mottagit en marmorstaty av Vishna från Indien. Statyn var inbäddad i guttapercha som skyddade den under den långa färden. Guttaperchan gjordes av saften från ett tropiskt träd som oftast växer i Malaysia, Indien och på Sri Lanka. Som den hängivne golfare Paterson var fick han en idé om att använda materialet för att tillverka en golfboll. Han visste att guttaperchan kunde mjukas upp genom att värmas.

Han värmde således upp materialet och formade det som en golfboll. När den svalnat blev den stenhård och helt perfekt.

Bollen blev dock inte någon succé direkt eftersom den inte flög så bra. Den hade en tendens att dyka rakt ner efter en liten bit i luften. De som trots allt spelade med guttyn uppmärksammade att den flög mycket bättre i slutet av rundan när den blivit lite hackad av tidigare slag. Från början hade man lagt bollen i varmt vatten efter rundan för att den då blev slät och fin igen. Men eftersom den uppförde sig lika dåligt i början av nästa runda så började man experimentera med olika typer av skåror på bollarna. Bollens flykt blev nu betydligt bättre och bollen, som höll bättre och var mycket billigare än fjäderbollen kom att ta över marknaden totalt.

Haskellbollen

1898 utvecklade den förmögne amerikanske tandläkaren och amatörgolfaren Coburn Haskell en egen golfboll. Tillsammans med Bertram Work, ingenjör vid Goodrich Rubber Company tillverkade han en boll som hade en hård gummikärna om vilken de lindade en gummitråd och omslöt det med ett skal av guttapercha.

Många tillverkare tog efter Haskells framgångsrecept och försökte överträffa hans boll genom att testa de mest otroliga fyllningar i kärnan. Man provade t ex med kork, bly, kvicksilver och kullager. Det forskades också i hur bollens skal påverkade uppträdandet och mellan 1900 och 1920 kunde spelarna välja mellan över 200 olika golfbollsmodeller. Tillverkarna hade olika mönster och dessa varierade i massor, allt från små runda knölar till trianglar och rutor.

Som med alla nya produkter tog det dock en tid att få alla att fullt ut acceptera nymodigheterna. Så sent som 1914 spelade J.H. Taylor, James Braid, Harry Vardon och George Duncan en fyrbollsmatch där de lät guttyn utmana Haskell-bollen. Den nya bollen visade sig både hålla bättre och gå betydligt längre. Nu var guttyn definitivt en historisk boll.

Modernare bollar

Fram till 1920-talet fanns inte någon standardvikt för golfbollar. De flesta bollar vägde antingen 1.62 ounces och var 1.62 tum i diameter eller vägde 1.68 ounces och hade en diameter på 1.68 tum. Den mindre bollen var den brittiska bollen medan den större endast användes i USA.

1921 beslutade Royal & Ancient att bollen inte fick vara mindre är 1.62 tum i diameter och inte väga mer än 1.62 ounces. USGA tog efter och använde samma regel. Amerikanerna experimenterade dock vidare med sina bollar och försökte hitta en boll som skulle vara ”bättre för den stora massan”. I januari 1932 ändra de sina regler och kom att använda den större bollen. 1968 beslutade brittiska PGA att man skulle testa den amerikanska bollstorleken i alla sina tävlingar under 3 år. Under tiden experimenterade man med en boll som hade en storlek på 1.66 tum i diameter. Man beslutade 1972 att fortsätta med den stora bollen i ytterligare 3 år. 1974 beslutade Royal & Ancient att den större bollen skulle användas i The Open Championship.

Ett problem med den nya utrustning som hela tiden kommer är att spelare slår längre och längre.

USGA och Royal & Ancient har därför satt upp en del regler för att kontrollera att utvecklingen inte går för långt jämfört med den längd på golfbanor vi har. 1986 meddelade R&A att den lilla bollen skulle förbjudas med start den 1 januari 1990.

The open 1923

https://www.theopen.com/previous-opens#!/1923/Royal%20Troon